pepp1: från hanna

jag borde sluta skriva om min pubesångest, men vad att göra när man 23 år, sitter fast hos föräldrarna i dalarna och har diagnosen bipolär? när tåget närmar sig vad som ser ut som kvarlevor från en gammal öststat så känns det som att dörren till livet stängs. ja, jag vet att det vackra bara är på lånad tid, men det är så jävla tråkigt. och ludvika är förbannat tråkigt. och det är förbannat tråkigt att behöva längta efter dig igen.

tillbaka i ludvika efter några dagars bråkande med jaris toalett och jag slipper att använda duschslangen för att se mina klutar dras ner i avloppet. men annars så känns det surt. den nya tanten på terapin ser så jäkla dumsnäll ut så jag har egentligen inte lust att säga något alls. mitt motto är egentligen vara mottaglig för goda människor, ty godhet är den vackraste egenskapen av dem alla. men det tar emot med henne. trots att jag har fuckat upp det mesta så saknar jag fortfarande självdistans.

när slutligen kommer hem så ligger det två sverige-lotter från mamma och post från hanna. jag är en sucker för de små oväntantade handlingarna och jag blev rörd. sammanlagt vann jag hundra spänn på lotterna och kortet från hanna satt så jävla fint. och visst finns det hopp för livet. jag saknar vettig tillvaro, jag saknar livet i uppsala och jag saknar hanna.

pepp2: från mamma

kära mor, kära far, kära människor, på riktigt, vad tycker ni att jag är värd att få ut av livet? om ni fick önska mig något, vad skulle ni då önska? skulle ni uppfylla era egna önskningar eller mina? det skulle vara fint att få svar på frågan. för själv vet jag verkligen inte. så människor, fula eller vackra, är jag värdig er? och är ni värdiga mig? och när tiden av lånad skönhet är slut så har jag bara energin kvar åt de människor som verkligen vet och verkligen vill mig det. fumlar i sparlåga och orkar inget annat. men säg hej när ni vet så ska jag försöka uppfylla era önskningar.


och för stunden är det här det enda jag kan ge: about you - the jesus and mary chain

jag har aldrig blivit mobbad, men det var en ful jävla brud som kallade mig för charlie chaplin för att jag gick utåt med fötterna i högstadiet. hon var som sagt ful och jag sket fullständigt i vad hon tyckte om min gångstil. jag har bättrat mig med chaplin-gången, men jag kan fortfarande reta gallfeber på folk då jag har en tendens att snett vika in framför dem.

förmågan att reflektera över obehaget och vällusten är människans jävla dom. likt som belöningen så blir det också hennes stora sorg. jag tror inte att lycka kan vara på låtsas och jag tror inte att tillstånd kan vara på låtsas. men om, vad spelar det då för roll? man pratar om att göra sig fri från begären. det är verkligen en påse skit. för så länge man har förmågan att reflektera kan man aldrig uppleva total frihet av att medvetet välja bort en lusta. och trots att sanningen bokstavligt talat är sann så blir den ändå sekundär så länge idén om lycka finns.

och jag blir förbannat glad då man blir väckt att ett sms där en vän skriver om orgasm och endorfiner. är mina kompisar lyckliga så blir jag lycklig.

är trött i huvudet, men det är något som kämpar och säger att det inte går att sova nu. fredag och jag saknar gamla tider. gamla människor och gamla platser. i saras soffa och någon kissar i ett badkar. stå med armarna i kors och säga att ludvika är förjävligt. de mjuka rörelserna och de varma kinderna. vi lovar alla varandra evig vänskaplig trohet. klaga på musiken och få en sinnlig orgasm när de spelar blue monday. spy på pizzerian på söndagen, ligga på sängen och fantisera om framtiden, på måndagen deppa ihop och börja längta till fredagen. onsdagen bowling med grabbarna boys som en senpubertet. springa i flippflops till bion med sara och per för att se spiderman. per gör en rivstart med sin pappas alfa för att han blivit svartsjuk. jag och linn skrattar och går vidare in som drottningar in på trägårn med pengar som är lånade av per.

den ungdomen, och jag saknar den ofantligt ibland.

ur botten så finns det ändå tillfällen som gillar att bli gammal. och jag fantiserar om en papegoja som blir överlycklig när han kliver in genom dörren.

det finns inget som är så mer rätt än att dricka rödvin, lyssna på pj harvey och fantisera om åtrå. ikväll är jag övertygad om att hon existerat i lustan sedan eva tog ett bett av det jävla äpplet. och kan det finnas något sexigare än riktigt riktigt bra kråmande? och jag i är det tillståndet då jag tror att matchen redan är vunnen. men det är något med henne och vinet som gör att man känner sig som en kvinna. jag vet, det är så jävla fånigt.


ett av de vackraste kortet. om man vet historien, är när sara hittar mig och per, fulla som alior på en pj harvey-spelning. både han och jag ser förjävliga ut, men vi dansar och det är natt. förutom mig så är det ingen som kan berätta mitt livs histpria som sara. det är inget mräkvärdigt med historien, men hon berättar den precis på det sättet som jag vill höra den.

försöker sova och paniken kommer. fan, ikväll skulle jag ju somna gott. med tanken om att allt kommer att lösa sig. provar strumpbyxor med de nya skorna jag köpte. men det är så otroligt fult att stå i bara klackskor och strumpbyxor. går ner i källaren och tar en dusch. är det verkligen möjligt att jag snart kan bli fri? jag vet inte om duschen hjälpte, nu är jag torr i ansiktet. det gör mig nervös att jag har chansen.

på tåget hem satt jag brevid en gubbe som luktade gubbe. jag får alltid för mig att gubbar hyser agg mot mig. nu hyste jag agg mot honom för att han luktade illa. musiken i lurarna som var så jävla uttjatad och kaffe som smakade piss. världen är alltid lika jävlig när jag åker därifrån. läser en artikel i uncut om ok computer och allt det där har jag tidigare läst någon annanstans. de ville att läsarna skulle skicka in sina egna fenomen kopplade till skivan. skulle jag berättat om när jag var fjorton och när vi på engelskan fått i läxa att analysera en låt på engelska och jag pratade om no suprises. ja, det handlar om en människa som är trött på det inrutade och förutsägbara. och hey, jag heter sofie och bor i en by som heter sunnansjö.

att stanna tiden och bara gilla läget.