idag vaknade jag på rätt sida. solen lyser och mamma hade laddat kaffebryggaren så att det bara var att trycka på när jag kom ner. och efter ett möte med världens snyggaste psykiatriker som bara jobbar 25% så ska jag för första gången på länge göra något riktigt kul.

äh, man kan ju inte gå runt och dissa illusioner om kärlek. kärlek och respekt ska det fan vara! därför blir det a little med respect med erasure på repeat till varenda varelse som jag hyser varma känslor för. förbannat kitschigt. jag antar att det ingår i paketet. saken är den, att min sista tanke innan jag somnade igår var, att om det gällde liv eller död och jag var tvungen att välja mellan att citera rolling stones eller meat loaf så skulle jag utan att blinka citera meat loaf. och det finns visst vissa bra saker med verkligheten, den kommer aldrig att utsätta mig för det på liv eller död-valet.

jag satt med mamma och lillebror i borgarbilen och tänkte: nåväl, jag är svag, men ensam är ändå kanske lite stark. och det är fint när överlevnadsinstinkten slår in. fortfarande är jag en sucker för illusionen om kärlek, men det får läggas åt sidan för idag vill jag leva. jag har ju köpt biljetter till northside och en flaska gin!

jag har fått pengar på mitt konto och blundar för ideologier. imorgon får jag berusa mig i nya spaltor och lyssna på bögpop. och med guldconfetti och bryan ferry hade det varit hur vackert som helst. men återigen medelklassflickor måste sakna något. annars får de inte vara ledsna.

snart får jag träffa hanna!

imorgon ska jag på klubb med sara och pernilla
det är inte fy skam det heller!

när modet och orken sviker på denna överlevnadskurs, och när morgonkaffet är gammalt:

i believe in the good of life - hidden cameras.

banalt kanske, men jag behöver ett enkelt mantra som är lätt att komma ihåg.

natten nalkas, men inte sömnen. för ovanlighetens skull så sitter inte gud brevid. jag icke-sörjer icke-existensen. man kan fundera på hur många stenar som man under sitt liv kastat i glashus, men det stör mig ändå att tillskriva icke-existensen skam. hur ska man kunna tala om något som inte medvetandet bemästrar.

jag funderar på om jag fick chansen att träffa mig, skulle jag då se mig som jag vill att andra ska se mig. skulle jag lyckas med att visa det jag vill att de ska se. hade jag egentligen haft det jag velat visa. vad är det jag vill visa och varför vill jag att det ska synas. och den enklaste lekman kan konstatera att det finns en önskan om att på något vis vara genuint bra.

jag vill vara en fire girl.

när sofie är full så suktar hon efter män och kan inte stava. men hon tycker då om dem som aldrig förr.

tell them they can laugh at me but don't forget your date with me

ibland vaknar man och ibland vaknar man på riktigt. när jag naken går runt i din lägenhet och slutligen sätter mig på huk vid dina skivor så vet jag vad jag ska skriva om. to the end, och jag tillägnar vartenda ord till de tre männen i mitt liv.

den första slog ner som ett bombnedslag i en adidasjacka och sjöng om pojkar och flickor. det var han som fick min mamma att betala en okej-prenumenation och det var han som fick mig att förstå att sexualitieten existerade. och det var han som fick mig till att onanera till suspekta sexspalter.

den andre, när vi slutligen efter alla jävla år konstaterat att det aldrig blev som vi önskat och när jag efter två dygns vakenhet äntligen lyckats somna så väcks jag av att videon dyker upp på vh1. jag ringer till mamma och säger att jag inte orkar mer. och det enda jag tänker minnas är allsången till beach boys i din bil och kriget som vi förde mot världen.

den tredje, mina tankar är för stora så de får inte plats i verkligeheten, men ibland när jag vaknar är jag så jävla lycklig för att jag ligger just där jag ligger, trots att du inte har fått ditt jävla morgonkaffe. efter att jag har fifflat med dina skivor slår jag mig ner i fåtöljen med kaffekoppen och konstaterar att jag sitter där jag sitter. just då är du inget annat än vacker.

om det bara har varit för några sekunder av evigheten så har ni underlättat min andning så föbbannat så ger jag er to the end. och det är banne mig kärlek på sofies sätt!

annars så ger whisky en äcklig bismak av ambulans.

dagens fem mest uttjatade och absolut fantastiska:

• almost - omd
• do the strand - roxy music
• you think you're a man - the vaselines
• this is not a lovesong - public image ltd
• electricity - omd

jag har tappat stinget för millenniet.

solen lyser utanför, men det blåser så förbannat och känslan av att något glider en ur händerna gör sig påmind. jag är den typen som vill kämpa för saker. fast orken är sällan tillräcklig för att kämpa.

mina glamorösa skills är föga, men jag har ett sånt otroligt sug för att pimpla vin, lyssna på bryan ferry, vara föbannat självgod, skratta med mina vänner och lipa åt dem jag inte gillar. jag känner mig som en per hagman-wannabe med mina pubertala fantasier. mitt enda fösvar är att tankarna är min räddning. de får verka som vita hästar när det bara står bruna i hagen utanför. och jag fortsätter att tala om mig själv i tredje person.

nå, när jag blundar så höjer jag glaset med lisa och därför tillägnar jag idag a hard rain's a-gonna fall till henne.

efter halvdan, om ens existerande masturbation ligger man i mörkret, lyssnar på 69 love songs och funderar över meningen med livet. och vad att göra när hedonista nr ett är krass? om det ens någonsin har haft med mina existensiella problem att göra. jag antar att jag hade varit ganska körd om så varit fallet. vart tog livet som var så spännande att det hade fått plats i en bok vägen? det händer inte särskilt mycket, stiger upp och väntar på att det ska bli en ny dag och att spänningen ska komma. jag får förlita mig på tankarna är spännande. och vad fan tänker jag på? jo, större delen upptas av funderingar kring en gud som inte existerar och ett fastställande av verkligheten som jag har så förbannat svårt att förhålla mig till. hur spännande är det att tänka på det dag ut och dag in.

olof ringde huxflux inatt. han berättade om en tjej han inte kunde sluta tänka på och att han inte skulle syssla med kvinnofolk förrens sommaren. han sa också att han slutat smsa folk för att telefonerna blivit så krångliga. jag sa åt honom att han var en kärring och att jag börjat böla i tid och otid. han skrattade och sa att det lät lite vackert. jag svarade att det var allt annat än vackert. sen så sa vi godnatt och la på. den tiden känns så otroligt långt borta.

jag får för mig att om det fanns en gud som verkligen ville människan gott, så skulle han förlåta och handla annnorlunda utifrån att mina önskningar inte är annat än goda. men det finns ingen gud så som vi vill att han ska vara. jag beskyller honom inte för verkligheten, men jag kommer heller inte berömma honom för det vackra. när vi får bära skulden för det bedrövliga, måste vi också få bära skulden för det goda.

kaffet blir snabbt kallt på verandan. det är egentligen för kallt för att sitta ute, men med raggsockor, mössa, filt, snus och en smula naturromantik i sinnet så går det vägen. det är många existenser varav jag är oerhört tacksam över. men man vänjer sig med känslan av ensamhet och något annat är fan så skrämmande.

jag drömmer om all tomorrow's parties för att det är det jag är bra på.

dagens bästa låt är early wake up call med flash and the pan. och om jag kunde så skulle jag ta på mig mina solbrillor och min diagonalt randiga skjorta och möta våren med den låten. men det är något med våren. jag vill sparka runt i gruset i slitna skor, men mest av allt vill jag ge huvudet lugn och ro. när man tror att man nätt och jämnt håller sig över vattenytan så kommer alla jävla intryck och fenomen som gör att man inte riktigt pallar med sig själv, och världen är helt enkelt för mycket.

nå, imorgon är en annan dag, och om några veckor ska jag le och nynna can you dig it.

när fan blir gammal så blir han religiös. vete fan om det är att jag håller på att bli gammal eller vad det är, men nog fan sitter jag och lyssnar på pretenders. stop your sobbing är helt sjukt bra. det jag en gång varit försvinner mer och mer. jag vet inte om man ska skratta eller gråta. men jag vet att jag inte har hört en enda vettig mening i ludvika sen årets början. det skulle vara alkisen på bussstationen som sa att det inte heter kärlek utan själ-lek. kanske var det inte så vettigt, men det var kul sagt. och att ha tagit mig en pilsner och dividerat huruvida det var så hade gett mig så jävla mycket mer än vad som händer dag ut och dag in.


bring me back till kvasi-filosofins förtrollade värld. eller ge mig åtminstonde en liten del av det. fick en efterlängtad tavla levererad idag, men jag kan inte sätta upp den på mitt flickrum. saknar friheten att få sväva iväg. fan ge mig något. annars så kommer jag att kväva det lilla som är fint.