Som vi brukar säga, det borde ha varit mig. Galningen de hämtar från kyrkan.
Nåväl, jag lever och frodas.

Vi kommer aldrig att stå raka i ryggen. Den tiden är förbi. Klockan fortsätter att slå, trots att man knappt kan andas. Man glömmer Fleetwood och man glömmer chipsen.

Som First Floor sa, jag har något som du kan kalla svaghet.

Jag andvänder den tandkräm som är godast.
När jag bantar så snusar jag mera och äter mindre.

Man skiter liksom i moralen när ingen annan bryr sig.

En galen finne säger att än har sommaren inte gett upp. Han bockar, nickar och säger farväl.

En vän säger att de älskar knivar och sprit.

Jag saknar Jesus.

Det förbannade mörkret som kommer och tar en. Man har tappat bort verktygen. Jag skulle sälja min själ för att få prata med dig igen. Är det någon jävel jag brydde mig om att göra stolt så var det han. Likt varenda jävla Gud så skulle han säga att jag gör fel, men jag hade åtminstonde lyssnat på honom. Jag brukade lyssna. Men utan sheriffen kommer laglösheten.

Utan större värden gör man ständigt brott på sig själv.

Jag kände en herre som förlorade oskulden till fade into you med mazzy star.


Det finns inga oskulder längre.

och herrar som han,



är borta.

jag kommer aldrig att bli känd eller något. nuförtiden kvittar det. det finns vackra klänningar och långa nätter jag avundas, men jag skiter i det blå skåpet och acepterar. för jag hade en dröm när jag var liten. den drömmen är fortfarande klar och tydlig. tänk att älskas av en man som fortfarande i 2000-talet dansar som snubbarna i happy mondays gjorde på det däringa hustaket. min man älskar mig och han hade fortarande sväva med överkroppen och vifta med armarna dansen i tanken. han hade gjort allt för mig om han bara kunnat. han gör det varje dag i tanken.

Han vaknar och kämpar för att komma nära. Tio minuter senare får jag honom att gråta. Jag vill mer än att säga förlåt. Jag vill trolla. Tiden går och det tjatas om att göra det bästa av den.

Jag trodde inte att vackra människor fick cancer. Men du ser, verkligheten slår oss. Och man måste likförbannat stiga upp ur sängen fast man inte vill. Tiden går och vi borde inte slösa bort en enda sekund.

Gud vad jag älskar honom. Jag skulle vilja göra allt det där vi inte gjorde och det vi inte kommer att göra.

Hur lever man när man inte vill att tiden ska gå? Framtiden skulle ju liksom bli våran grej. Jag hatar Gud och jag hatar slumpen. Någon djävel måste ju bära skuld.

Saknar Sara och Linn. En vacker dag ska vi stå raka i ryggen med refrängen till Gypsy i bakgrunden.

jag gillar snus och jag gillar fortfarande att titta på tv fast det är sommar. jag hatar att sola, finner det rent meningslöst om man ska se det ur nyttosynpunkt. men när nattluften kommer in från balkongen så känner jag likförbannat den där längtan efter att man ska leva nu. ta till vara på hela skiten. men jag kan inte. du orkar inte och jag orkar inte. jag vill bara hålla din hand lite längre till, och efter det, lite längre till.

verkligheten tar fanimej priset. knark, slag och allmän dekadens kan slänga sig i väggen. mitt hjärta är, och förblir krossat.

min man får för lite cred. fast han ibland är gammal och grå så går han med på att gifta sig till to the end. och freudianerna kan fara åt helvete. det enda jag någonsin velat ha är en man som viftar med armarna som man gjorde på 90-talet.

jag bryr på för mycket om allt för att kunna bry mig om något övertaget. för jag har hört att om man gör något så ska man göra det bra.
är det något jag vill med mitt liv, så är att slippa prata med så många idioter som möjligt.

och så slog rastlösheten till. i dyningarna efter en raketfylla så önskar man alltid att man borde vara lite mer, lite bättre och sist men inte minst, att allt borde vara så förbannat mycket större. får man önska mer fast man har mat i mun.

tjata inte om solsken, jag vill att livet slår mig med en fet jävla smäll.