det finns stunder då man minns sig själv. total uppgivenhet varvat med den häftigaste lycka som någonsin pumpats genom kärlen. vardera sak, förmodligen rena självbedrägeriet. men det är nostalgiska dagar i slutet av maj.
på tunnelbanan ringer jag upp kusin för att prata om vårt egna ord och om midsommaraftonen då hon skulle bli blind. hennes liv var över. ty hon levde för konsten. för vilken logiker som helst fattar väl att ögonen är en primär för utövandet. hon blev aldrig blind. vi åt gustavskorv senare på natten och vaknade ganska mosiga dagen därpå.

sommaren var alltid vår tid.