jag kommer aldrig att bli känd eller något. nuförtiden kvittar det. det finns vackra klänningar och långa nätter jag avundas, men jag skiter i det blå skåpet och acepterar. för jag hade en dröm när jag var liten. den drömmen är fortfarande klar och tydlig. tänk att älskas av en man som fortfarande i 2000-talet dansar som snubbarna i happy mondays gjorde på det däringa hustaket. min man älskar mig och han hade fortarande sväva med överkroppen och vifta med armarna dansen i tanken. han hade gjort allt för mig om han bara kunnat. han gör det varje dag i tanken.