det var när jag åkte tåg som jag brukade bli som mest blödig. vred och vände på förhållandet med mor och far. avgudade blommorna längs spåret och frågade är det såhär det ska vara? efter varje möte så saknades det något. tåget var min väg till och från verklighetsflykten.

och såhär i efterhand känns allt ganska fånigt och onödigt.