jag längtar efter mamma. längtar efter att få berätta för henne om hur jävla lycklig jag känner mig. berätta om att trots att jag ser han varje dag så får jag rysningar när han snuddar vid mina ben i tunnelbanan. förvandlande till normalisering är en sjukt underskattad känsla. jag blundar, njuter och hoppas på att tiden ska stå stilla.
men jag har inte slutat tycka illa om gud för det. han är fortfarande pappan som aldrig dök upp. han är fortfarande skaparen till hororna i öst och den som knullar med dem.
No comments:
Post a Comment