jag har aldrig blivit mobbad, men det var en ful jävla brud som kallade mig för charlie chaplin för att jag gick utåt med fötterna i högstadiet. hon var som sagt ful och jag sket fullständigt i vad hon tyckte om min gångstil. jag har bättrat mig med chaplin-gången, men jag kan fortfarande reta gallfeber på folk då jag har en tendens att snett vika in framför dem.

förmågan att reflektera över obehaget och vällusten är människans jävla dom. likt som belöningen så blir det också hennes stora sorg. jag tror inte att lycka kan vara på låtsas och jag tror inte att tillstånd kan vara på låtsas. men om, vad spelar det då för roll? man pratar om att göra sig fri från begären. det är verkligen en påse skit. för så länge man har förmågan att reflektera kan man aldrig uppleva total frihet av att medvetet välja bort en lusta. och trots att sanningen bokstavligt talat är sann så blir den ändå sekundär så länge idén om lycka finns.

och jag blir förbannat glad då man blir väckt att ett sms där en vän skriver om orgasm och endorfiner. är mina kompisar lyckliga så blir jag lycklig.