pepp1: från hanna

jag borde sluta skriva om min pubesångest, men vad att göra när man 23 år, sitter fast hos föräldrarna i dalarna och har diagnosen bipolär? när tåget närmar sig vad som ser ut som kvarlevor från en gammal öststat så känns det som att dörren till livet stängs. ja, jag vet att det vackra bara är på lånad tid, men det är så jävla tråkigt. och ludvika är förbannat tråkigt. och det är förbannat tråkigt att behöva längta efter dig igen.

tillbaka i ludvika efter några dagars bråkande med jaris toalett och jag slipper att använda duschslangen för att se mina klutar dras ner i avloppet. men annars så känns det surt. den nya tanten på terapin ser så jäkla dumsnäll ut så jag har egentligen inte lust att säga något alls. mitt motto är egentligen vara mottaglig för goda människor, ty godhet är den vackraste egenskapen av dem alla. men det tar emot med henne. trots att jag har fuckat upp det mesta så saknar jag fortfarande självdistans.

när slutligen kommer hem så ligger det två sverige-lotter från mamma och post från hanna. jag är en sucker för de små oväntantade handlingarna och jag blev rörd. sammanlagt vann jag hundra spänn på lotterna och kortet från hanna satt så jävla fint. och visst finns det hopp för livet. jag saknar vettig tillvaro, jag saknar livet i uppsala och jag saknar hanna.

pepp2: från mamma