det är vår och alla jävlar i stan har barn eller är med barn. när jag kommer hem ska en dokumentär handla om en unge utan ansikte, och jag är för slarvig för att någonsin få adoptera ett barn.

jag ska flytta in i en etta i stan som jag alltid längtat bort ifrån. skillsen för det lyckade livet är inte direkt på topp nu, men jag lyssnar bara på dem som säger att din tid kommer sofie. kristin sa en gång till mig att det är visionerna som förstör för mig. hon tänker det fortfarande när jag möter henne på stan. må de romantiserande visionerna vara min dom. jag har aldrig arbetat på fabrik, men jag känner mig så jävla erik johansson. vilken handling förde mig till detta? vart började det? kanske när jag var sex och bjöd caroline på pannkakor från min termos eller när jag tog en gurka ur växthuset och åt på direkten.