och så slog rastlösheten till. i dyningarna efter en raketfylla så önskar man alltid att man borde vara lite mer, lite bättre och sist men inte minst, att allt borde vara så förbannat mycket större. får man önska mer fast man har mat i mun.

tjata inte om solsken, jag vill att livet slår mig med en fet jävla smäll.

det finns vissa saker som man önskar. som att perriquitan aldrig tog slut. eller att din bästa vän aldrig behövde gå hem. eller att det bara var en källargång till hon svor.

tillsammans skrapa ihop de sista riksdalerna för en dosa snus och en påse OLW.

ibland saknar jag att kunna verka utan självdistans som förr i tiden. men visst, ge mig en flaska rött och inget är förändrat.

men jag har blivit äldre, fetare och lyckligare.

gift dig aldrig med mannen som ringer på fyllan mitt i natten. han kommer lämna dig med en unge eller kalla dig för sköka. det är som för gud med dem. reglerna som gäller för oss vanliga dödliga kan de passera.

min jävla oas.

det är så det är. förorten är förbannat grön och vacker från balkongen. hör ljuden från min mans tangentbord innifrån. mamma, jag skulle vilja räkna sekunder av total lycka just nu.

det är så spännande med folk som vet bättre vem man är än en själv. och jag som trodde att jag blivit gammal nog för att fixa det alene.

och idag är allt bara jävligt tröttsamt. varken byxor eller människor funkar. är det pga att jag inte passar i fina byxor som det andra skiter sig?

landsbygden är sällan så vacker som när man står från sidan och ser mörkret innanför de röda väggarna. dammet är tyngt med historier som aldrig kommer bli berättade och känslor som aldrig kommer att uttryckas. för visst är det de männskor som bara bet i hop, de som gjorde det som skulles utan att klaga som är de allra vackraste.

mannen som sitter med flaskan har redan berättat sin historia så många gånger.

när jag har druckit ett glas vin älskar jag min man innerligt. inte mer än vanligt. bara lite starkare, och det är viktigare att världen får veta det.

det finns stunder då man minns sig själv. total uppgivenhet varvat med den häftigaste lycka som någonsin pumpats genom kärlen. vardera sak, förmodligen rena självbedrägeriet. men det är nostalgiska dagar i slutet av maj.
på tunnelbanan ringer jag upp kusin för att prata om vårt egna ord och om midsommaraftonen då hon skulle bli blind. hennes liv var över. ty hon levde för konsten. för vilken logiker som helst fattar väl att ögonen är en primär för utövandet. hon blev aldrig blind. vi åt gustavskorv senare på natten och vaknade ganska mosiga dagen därpå.

sommaren var alltid vår tid.

det var en ung dam som talade i ett visst medium om att det är på modet att vara återhållsam. fan vad tröttsamt. sen när går det att lägga beteenden på mode och känna att man inte är ute på hal is? bort bort bort med detta svammel. sex är hett och trevligt, och det ska man ha vare sig man är gift eller inte. nej, det motsätter inte viljan om att inte bli utnyttjad. dessa kvasikristna damer kan komma igen när de hållit på sig tills de fyllt 30 och kommit upp i giftasålder. förmodligen har de redan då tröttnat på att plantera blommor alá valium och blivit feta på allt kakbakande.

ska jag vara riktigt ärlig så önskar jag att jag betydligt mindre kroppshydda än vad jag har. jag vet inte riktigt om det handlar om dåligt självförtroende. snarare att jag höjer mig själv till skyarna och tycker att jag skulle vara helt fantastisk med urvattnade tuttar och smala spaltor.

och jag tänker aldrig släppa min naiva livssyn. men det tar på krafterna att vilja tro på godhet utan att tro på gud. när inte han är logiken är det svårt att ursäkta verklighetens tillkortakommanden.

självförtroendet tryter. likt som när man gick i högstadiet skäms man över att man tar på sig fel sorts skor. man står i ett hörn för att överraska med succén, men den vill sig inte riktigt. jag väntar på att de vettiga orden ska flyta ur min mun så som tankarna flyter inuti mitt huvud. det enda jag hör är klackarna mot stengolvet. de hörs fortfarande när jag sitter i soffan. och jag står bredvid och är sådär.

det stör mig att markus birro sitter i tv och säger att moderaterna är fan så mer radikala än vänstern. och visst fan är det lätt att vara radikal när det gäller idioti. en bunt med redan existerande vettiga ideér är inte i behov av vare sig trender eller radikala förändringar.

är man kär så blir man fet. jag borde egentligen skrikat ut mitt engagemang för kvinnor en dag som denna. istället bakar jag citronkaka åt den bästa och dricker zingo. moralen försvinner eller så har jag bara blivit gammal och såsig. stoppar in en snus kollar på liberianska kvinnor.

kvinnor kan! imorgon ska jag träna för att slippa bli fet.

jag tycker om att sara är så liten och späd när hon ger en klänningar som är förstora för henne. jag tycker om att hon oftast skrattar åt mina skämt. det märks hur viktig hon är då man haft två dagar down och när man går hem från jobbet och det känns bättre.

det var när jag åkte tåg som jag brukade bli som mest blödig. vred och vände på förhållandet med mor och far. avgudade blommorna längs spåret och frågade är det såhär det ska vara? efter varje möte så saknades det något. tåget var min väg till och från verklighetsflykten.

och såhär i efterhand känns allt ganska fånigt och onödigt.

I'm alright with you.

jag längtar efter mamma. längtar efter att få berätta för henne om hur jävla lycklig jag känner mig. berätta om att trots att jag ser han varje dag så får jag rysningar när han snuddar vid mina ben i tunnelbanan. förvandlande till normalisering är en sjukt underskattad känsla. jag blundar, njuter och hoppas på att tiden ska stå stilla.

men jag har inte slutat tycka illa om gud för det. han är fortfarande pappan som aldrig dök upp. han är fortfarande skaparen till hororna i öst och den som knullar med dem.

man målar hela tiden, under livets gång, upp perfekta bilder. mina bilder har varit föränderliga. många gånger har det hämnat och förhindrat min utveckling. min mamma sa till mig en gång:
-jag var likadan som dig en gång i tiden, men jag hade en man vid min sida och jag var inte ensam.
så allt vad pk heter kan glömmas och jag bryr mig inte, för helt plötsligt är jag i den bra skiten.

och det är en jävligt bra bild.

den ene är en mästare på repliker ur astrid lindgren-filmer och den andre kan varenda synthlåt jag inte känner till. och jag kan inte låta bli, om än lite barnsligt och pubertalt kanske, men visst har det nog alltid varit så att världen underskattat oss en gnutta. om det vore så att vi knullat med varandra så hade det varit grundstommen, självaste praktexemplaret på hur kärlek ska fungera. och jag tror att jag älskar dem för just det de vill bli älskade för.

visst är det ett jidder när jag gör något av ett uns självständighet. och visst är jag den, vars handlingar varit onda. jag är på väg att ursäkta mig, dra i vissa trådar för att säkra någons ego. för det är när vi pratar om önskningar och mål som aldrig slår in som vi älskat som mest. det slår mig att jag inte behöver ursäkta eller förklara. min önskan har slagit in. kanske inte som jag trodde, men den har slagit in och den är verklig. jag vägrar att plocka bitar av mig själv för att vara någon annan till lags. om det så blir att jag målas upp som satan på kuppen.

det är inte det att jag är naiv, men varför ska det inte funka med att vara en snäll person utan att bli utnyttjad. tro mig, jag vet hur det är och hur man tänker när man är en cyniker och pain in the ass. jag har gjort ett medvetet val att försöka vara så snäll och god som möjligt, vilket borde vara helt jävla logiskt för varje levande människa. så varför finns då inte förnuftet och respekten?

så.. jag vill inte stå och vänta i tio minus och jag vill inte jobba övertid om det inte är uppgjort innan.